22 januari 2010

Idag har det skett ett mirakel!

David körde i dalgången i Vallåkra. Kör förbi macken och tittar över på andra sidan och ser en grå katt som tittar mot honom....
David får nästan gnugga ögonen och öppna dom igen och se så att han inte ser i syne. Kan det vara vår katt Saga? som har varit borta sen början av december.
Han stannar bilen och katten springer över gatan och börjar prata med honom som bara den och luktar och kelar med bilen.
Skitigare katt får man nog leta efter, David ringer hem och undrar vad han ska göra. Han är inte helt hundra på att det är hon. Men vi bestämmer att han får "slänga" in henne i bilen och köra hem till Rydebäck så att vi får se henne.
Vi ser direkt att det är hon. Vi släpper ut henne, hon är lite förvirrad och rädd, men hon hittar snabbt in. Letar direkt efter matskålen, och vi får snabbt ta fram lite mat till henne. Hon glufsar i sig och nu är hon ännu skitigare än när hon kom, nu har hon mat i hela huvudet.
Jag lyfter upp henne och bär inne henne till duschen för att se om det går att duscha henne. Hon gör inget som helst motstånd, hon vet vad som väntar henne.
Hon går direkt och lägger sig på sitt favoritställe och fortsätter att tvätta sig och somnar snabbt in.

Hur kan detta vara möjligt? Hur stor är sannolikheten att David skulle köra just där när hon gick bredvid vägen? Och att han vrider huvudet just åt hennes håll precis den sekunden?
Helt helt otroligt.......
Mirakel sker!!!!!

Vecka 30.....

Igår skulle jag ringa till barnmorskan för att omboka en tid hos henne, och hon började räkna vilken vecka jag var i och jag blir lika förvånad varje gång dom säger vilken vecka jag är i.
Jag fattar inte hur snabbt tiden går.
Jag mår riktigt bra, dagarna funkar fin fint. Lite begränsad är jag i o f sig, t ex igår så åkte två barn pulka på vår lilla lilla kulle på Tusenskönan och krockade lite grann och den ena blev lite ledsen. Då var jag inte så värst snabb fram men det var som sagt ingen större fara. Och magen är ju klart i vägen när jag ska hjälpa "mina" fyra barn på med alla dessa vinterkläder.
Det är kvällarna som är tuffast, då sitter och ligger jag mest.
Och det lilla pyret lever verkligen loppan. Full aktivitet mest hela tiden.
Härom kvällen så påminde David mig om att när jag hade gått 30 veckor med tvillingarna så var jag lika stor som en vanlig graviditet i vecka 40. Pjuuu.....ja så var det ju.
Kanske är det därför som jag fortfarande tycker att magen är liten?

Innan jag blev gravid så funderade jag mycket på om min kropp skulle klara av en graviditet till. Eftersom tvillinggraviditeten var ganska tuff. Jag har ju haft mina "krämper" sen dess.
Men som min svärfar sa igår kväll - Det kanske t o m blir bättre efter denna graviditeten.
Ja, så kan det ju faktiskt vara. Det behöver ju inte bli värre.
Ingen foglossning, vilket jag hade redan i vecka 8-9 med Mio och Isabell, bara lite ryggont och trötthet.....
Men som sagt allt går än så länge över förväntan.

Förra helgen så åkte vi till Malmö för att titta på Disney on ice "Musse och Mimmi on tour". Jag personligen tyckte inte att det var mer än ok. David tyckte det riktigt bra och barnen lika så. När det var Lilo o Stich sagan så tappade dom lite fokus, den blev lite långdragen.
Men rackarns va dom var duktiga på att åka skridsko.
Tyvärr satt vi lite långt ifrån tyckte jag. En annan gång så får vi vara snabbare att köpa biljetter.

Annars....ja, David jobbar ju lite för Martin nu. Och dom trivs så himla bra ihop och det är roligt. Och vi får se David mer hemma än innan vilket är super mysigt men samtidigt så blir det nya rutiner och det kan ibland bli lite snurrigt.
David har ju tyvärr jobbat så mycket så han har tappat en del av det där vardagliga som "bara" rullar på för oss. Och det är kämpigt, allra mest för David som så himla gärna vill att allt ska fortsätta att rulla på. Men det faller snart på plats....

(nu blir jag hur trött som helst!!!! jag kan inte överföra bilder längre, var är problemet?)

5 januari 2010

David har fått en timanställning!

Igår ringde en av Davids bästa vänner, Martin, och sa att han ville anställa honom på en timanställning. Han kan dock inte garantera honom 40 h i veckan i början, men han hoppas på att kunna göra det inom kort.
Detta har varit David allra största önskan, antingen vara anställd eller att dom hade vars ett företag. Och nu ser det ut som att det faller på plats. Super kul!

Häromdagen så räknade vi på hur många veckor det är till att vi får tillträde till vårt nya hus. Och det är bara (ca) 9 veckor kvar. Vilket i sin tur innebär att jag har ca 12 veckor kvar av graviditeten. Veckorna går ju ruskigt snabbt.
Bebisen sparkar mest hela dagen och lever verkligen loppan.
Jag kan inte komma ihåg att jag längtade så mycket efter att få gå hemma med barnen, när vi väntade Mio och Isabell, men nu är längtan verkligen stor.
Kanske är det för att man är mycket mer avslappnad och har mycket mer ro denna gång.

När det gäller foten min så har svullnaden gått ner det mesta, men är absolut inte helt borta. Sen i onsdags förra veckan har jag i alla fall kunnat använda skor på båda fötterna. Skönt nu när det har varit så otroligt kallt ute. Kylan gör dock att smärtan återkommer och jag får lika ont som dagen då jag trillade.
Ja, sicken vurpa jag gjorde och vilken tid det har tagit för foten att återhämta sig.

Idag så fick vi lite bilder på vårt nya hus från mäklaren i Ängelholm. Bilderna som fanns i objektsbeskrivningen var så små och där fanns bara fyra stycken, så vi önskade att få bilderna som låg på nätet. Och äntligen fick vi dom. Det är ju så härligt att drömma sig bort.......
(tänkte lägga ut bilderna men datorn hänger sig bara, så det gör jag en annan dag)





1 januari 2010

1 januari....

Vi hade en helt underbar nyårsafton. Vi var hemma hos Jeanette o Rickard och deras barn, och sen så var det Pia o Magnus med deras två små godingar.
Det var verkligen super mysigt. Jätte god mat och många långa härliga disskutioner hela kvällen lång. Och barnen fick sitt utrymme och lekte fint hela kvällen.
Vi gick ut och smällde lite små raketer en gång i timmen för att barnen skulle kunna hålla sig vakna.
Och lite innan klockan skulle slå tolv tog vi fram våra Khom Loy lyktor och skrev våra lyckönskningar inför 2010 på dom.

Åååh vilken underbar känsla det var att släppa iväg dessa och se dom stiga mot universum långt långt iväg, med våra önskningar.
Vädret var ju verkligen på vår sida alldeles stjärnklart, så vi såg ju lyktorna hur länge som helst.




Tack för en underbar kväll och en härligt slut på 2009!!!