Dagen med stort D.....

För er som inte vet det ännu.......så är det så här, att mitt illamående och min olustighet beror på att vi väntar tillökning i familjen! Jo, minsann så är det faktiskt.
Fram till i torsdag har det mest varit jobbigt och jag har tyvärr inte kunnat glädja mig särskilt mycket åt det. Men så i torsdags så var jag och David på vårt första ultraljud och då blev det ju så himla verkligt.
Jag är i vecka tolv och börjar må bättre och bättre. Innan så var varje dag en plåga men nu är det kanske 3-4 dagar i veckan som är riktigt dåliga. Så det går åt rätt håll.
Vi har berättat för de närmsta men hade fram till i torsdags inte sagt något till Mio och Isabell.
Men det gjorde vi i torsdags efter ultraljudet.
Så glada dom blev!
Dom hade många frågor och funderingar.
-Hur kom bebisen in i magen? Är det en trollkarl eller är det kanske blommorna?
-Vad ska bebisen heta? Båda tyckte att om det blev en flicka så skulle hon heta Vilda, precis som Mios bästa kompis lillasyster.
-Får vi säga hej till bebisen?

Ja, det var riktigt roligt att berätta det.
Men vi har många praktiska funderingar just nu.....bilen blir ju lite liten OCH tyvärr så är huset och lite litet. Möjligheten att bygga ut är lika med noll (rent ekonomiskt, vi har tillräckligt med lån på huset). Ska vi behöva leta nytt? Usch......ja, många många tankar susar igenom huvudet.

Bebisen är beräknad till i slutet av mars. Där inga andra fyller år.....hmmmm....